Filosofiska samtal och kollegahandledning - en del av vårt värdegrundegrundsarbete

För att få möjlighet att fördjupa vårt resonemang kring pedagogiska frågor startades det  upp Pedagogiska caféer av specialpedagogteamet på Furuparksskolan under förra våren. De första träffarna hade temat inkludering och vi såg en filmad föreläsning om hur de arbetade framgångsrikt med inkludering av alla elever i Nossebro . Andra gången så föreläste professor Åsa Gardelli, om specialpedagogik och inkludering och teorier om hur man kan arbeta med filosofi med elever. 

Därefter så hade vi praktiska övningar med filosofiska samtal i kollegiet under ledning av doktorander i filosofi från Luleå tekniska universitet. Man kan läsa mer om filosofiska samtal i den matnyttiga skriften Förskolans och skolans värdegrund - förhållningssätt, verktyg och metoder (Skolverket): "Filosofiska samtal bygger på idén om en undersökande gemenskap som stimulerar deltagarna att tillsammans förstå och koppla samman de stora frågorna med vår egen vardag" (s.82).

Detta arbetssätt har gett mersmak och nu testar en lärare och fritidspedagog denna metod som en del i vårt värdegrundsarbete på skolan.

Under den här hösten har vi fortsatt med ett antal pedagogiska caféer per termin, dels de som är öppna för alla lärare/pedagoger på skolan samt två pedagogiska caféer som bara riktar sig till förskollärare och fritidspedagoger. Detta för att behovet av pedagogiska samtal tyvärr inte hinns med under de veckovisa men alltför korta APT vi har tillsammans. 

Första gången vi träffades i  "för/fri" så var det fokus på lärportalen EdWise och skapande av "rum" i portalen för de elva olika fritidshemmen. Det är en del i synliggörandet av fritidshemsverksamheten samt att bli mer digitala och kunna kommunicera ut vår verksamhet på olika sätt.

Andra gången vi träffades var temat Kollegahandledning utifrån dilemman. En av förskollärarna hade arbetat framgångsrikt med detta under VFU-utbildningen och ville delge sina arbetskamrater denna metod. Vanligtvis är vi mycket snabba att komma med råd när någon berättar ett problem. Kanske så snabba att vi inte ens hinner reflektera över vad dilemmat/problemet egentligen handlar om. Innan vi startade utsåg vi en observatör som skulle sammanfatta deltagarnas tankar och idéer och en samtalsledare som fick hålla ihop samtalet.

Vi startade med ett dilemma som en fritidspedagog ville ventilera: Hur ska vi få eleverna mer delaktiga i sitt lärande på fritids?  De flesta eleverna är delaktiga och tar stort ansvar över aktiviteter, men upplevelsen att ju äldre eleverna blir desto mindre vill de vara delaktiga. 

Ett mycket intressant dilemma då grundbulten i vår utbildning handlar om hur vi ska fostra eleverna till att ta allt mer ansvar och ha inflytande över verksamheten. 

Vi som satt i samtalsringen var mycket sugna att på en gång komma med förslag och tips om hur man skulle kunna göra för att få eleverna mer delaktiga, men den utsedda samtalsledaren höll oss i ett järngrepp och varje deltagare skulle istället ställa öppna frågor till ärendeägaren så att problemet/dilemmat fick fler dimensioner. Hade man ingen fråga fick man passa. Vi gick laget runt ett antal gånger tills vi kände oss nöjda. Ärendeägaren svarade kort och koncist på frågorna, inga långa utläggningar. 

Exempel på frågor från gruppen: Är det både pojkar och flickor? Är det mer konflikter bland de äldre? Tror du att mer inflytande kan ändra på detta? Tror du att de känner sig osäkra på ansvaret?

Därefter så fick ärendeägaren redogöra för olika lösningsförslag som hon redan nu kände var möjliga genom frågorna.Sedan följde s k "rådgivande rundor" där observatören skrev upp alla råd som samtalsgruppen kom med. Helst ska dessa skrivas på blädderblock så att de blir synliga för deltagarna och att det är lättare att sammanfatta samtalet. 

Exempel på råd från gruppen: Ha som rutin att fånga upp de äldre barnen varje dag för att bekräfta dem, ge dem olika ansvarsområden, att de äldre får bli än mer uttalade förebilder för de yngre, ge mer ansvar till de äldre som att låta dem planera och utföra aktiviteter osv

Efter några rundor med råd, fick ärendeägaren gå igenom listan med råd som hon bedömde var tänkbara att agera utifrån och varför.

Avslutningsvis så fick observatören sammanfatta samtalet och ärendeägaren fick själv berätta om hon tyckte att hon fått stöd i sitt dilemma.

Ett mycket intressant arbetssätt som tog nära två timmar. Att få möjlighet att sitta och samtala i lugn och ro utan några att några quick fix-metoder presenterades kändes bra för alla deltagare. Den som presenterade dilemmat fick råd samtidigt som vi som var hennes samtalspartners lärde oss mycket, dels om oss själva som kommunikatörer men också att vi genom delaktighet och lyssnande fick ett mer fördjupat tänkande om generella förhållningssätt i den dagliga verksamheten med våra elever. Läs gärna denna  lathund till hur arbetsgången för kollegahandledning kan gå till. En metod som  liksom filosofiska samtal är applicerbart på samtal med elever i grupp.

 Tips på fördjupad läsning om kollegahandledning Förutsättningar för reflektion i skolans värld : En aktionsforskningsstudie om kollegahandledning av Eva Hansson (2011) samt boken Kollegahandledning i skolan (Studentlitteratur)

Ett år som rektor

Tiden går fort och nu är det ett helt år sedan jag klev på tjänsten som rektor på Furuparksskolan. Ett år som kanske varit det mest kunskapsintensiva och omtumlande arbetsåret i mitt liv. Att gå från en relativt lugn universitetsmiljö med sviktande antal studenter på lärarutbildningen till att axla en rektorsroll på Luleås största grundskola, dessutom i ett av de mest expansiva bostadsområdena i stan, kan kanske uppfattas som lite halsbrytande så här i efterhand.

Innan jag började som rektor var min lärarbakgrund, förutom svensklärare på Luleå tekniska universitet, arbete på högstadiet på både kommunal skola och friskola. Arbetet som undervisande lärare är det bästa jobb man kan ha trots hård arbetsbelastning stundtals. Inget ger så mycket tillbaka som när man ser elever utvecklas. Förutom mitt intresse för lärande och utveckling av elever var det nog det stora intresset för skolutvecklingsfrågor som drev mig att söka rektorsjobbet. Hur kan man arbeta för att få igenom saker man tror på? Går det? Nyfiken som jag är så kände jag väl någonstans inom mig att jag inte hade något att förlora och att jag kanske hade något att tillföra.

En av mina stora utmaningar som ny rektor var väl att jag aldrig hade arbetat på skolans lägre stadier som lärare och mina första veckor fram till jul gick åt till att ta reda på hur förskoleklass/skola och fritidshem fungerade samtidigt som vi hade många föräldramöten om förtätning för att ha dialog med föräldrar om att skapa plats för många nya elever.  För att vara riktigt ärlig kan man säga att jag var ganska naiv,  nästan lite som Peter Dalle i Lorrysketchen om Patentverket, där jag många gånger trodde att lösningen skulle vara enklare än den var, och lika många gånger blev det snopna svaret:"Tänkte inte på det" när jag insåg vidden av den specifika F-3-problematiken. Frågor som var helt nya för mig:Vad är det specifika med förskoleklassens/fritidshemmens verksamheter? Hur arbetar man med läs -och skrivinlärning på bästa sätt i skolans lägre stadier (trots svensklärare)? Hur fungerar samarbetet mellan skola och fritidshem? Vad innebär det när man inte får vikarier till verksamheten? Hur skapar man ett bra samarbete med föräldrar till små barn? Successivt fick jag lära mig att hantera dessa frågor men som tur är hade jag en rektorskollega som kunde skolan utan och innan och förutom ovanstående frågor fick jag sätta mig in i alla arbetsuppgifter som budgetarbete, den kommunala styrningen i förhållande till den statliga, lönesättning, elevhälsoarbete, systematiskt kvalitetsarbete, medarbetarsamtal, fixa parkeringsplatser osv.

Det som slagit mig under det här året är det totala engagemang och den omsorg som lärare/fritidspedagoger/förskollärare som arbetar med våra elever har. Förutom att pedagogerna ska föra fram eleverna mot de olika fastställda mål som finns i läroplan och kursplaner är det mycket som rör omhändertagande av social karaktär. Det är elever som ska bli tröstade för att de saknar mamma eller pappa,  det är elever som ramlar och slår sig i gungan eller får en pinne i ögat, det är elever som har olika sjukdomar/funktionsnedsättningar ska tas om hand och även medicineras vid behov. Det går inte att lämna en grupp om det inte finns täckning av någon annan vuxen. Rasten är dagens största pussel då lärare/fritidspedagoger/förskollärare ska se till att flera hundra barn har en trygg och rolig stund där alla får vara med mellan arbetspassen. Ett pussel som ständigt måste revideras och förbättras/förändras. Samarbete mellan kollegor är ett måste för att skapa en trygg skoldag för varje elev på skolan. Jag är full av respekt för att alla på skolan som arbetar stenhårt för att lösa den logistiken varje dag.

Trots att mycket ännu återstår att lära mig i detta yrke fullt ut har jag stor tillförsikt att jag nu på allvar kan börja fundera över mina ledord delaktighet, dialog och digitalisering och hur dessa ska kunna genomsyra verksamheten framöver. För närvarande gör jag ett antal verksamhetsbesök/vecka i de klasser och fritidshem som jag ansvarar för under hösten och fortsätter fram till januari. Det är det bästa sättet att se hur verksamheten fungerar samtidigt som det är ett bra underlag inför medarbetarsamtalet som jag försöker ha i nära anslutning till besöken. Att som pedagogisk ledare kunna ge feedback på hur lärare/fritidspedagoger/förskollärare gör för att fånga eleverna,  hur mötet mellan lärare/elev är, hur formativ bedömning fungerar, hur ledarskapet är m m,  känns både kvalitativt och mer "på riktigt" än att bara utgå från allmänna kriterier utan reell substans.

Som avslutning några exempel på projekt som är startade detta läsår:

Matematiklyftet - Nästan alla lärare som har matematikundervisning deltar i  Skolverkets satsning Matematiklyftet som började i höst. Ett arbete som bygger på kollegialt lärande och delande av kunskap om hur man ska forma den mest effektiva matematikundervisningen. Ett utbildning som även jag som rektor deltar i med andra rektorer runt om i landet.

Rastkul -  drivs av ett antal fritidspedagoger efter inspiration av Olof Jonssons föreläsning "Det händer på rasten" i våras. Ett arbete som sker två gånger i veckan med styrda aktiviteter som eleverna uppskattar mycket. Vi pratar redan nu om en utvidgning av verksamheten då mellanstadieeleverna är enträgna att få vara med.

Att skriva sig till läsning - förutom att eleverna lär sig skriva och läsa med hjälp av metoden Att skriva sig till läsning (ASL), kommer lärarna i två klasser, att undersöka hur samarbetet och lusten att berätta ökar med hjälp av olika applikationer (appar). Ett annat delmål är att sammanföra vetenskaplig forskning kring användningen av digitala verktyg i undervisningen med praxisnära arbete i klassrummet.

Dessutom har vi lärare i textilslöjd, musik samt två klasslärare i år 4 som dragit i gång bloggprojekt genom www.webbstjarnan.se  med sina klasser trots närapå obefintlig digital utrustning.  Ett stort och viktigt mål inför våren och nästa läsår är att öka på den digitala parken med verktyg för att vi ska kunna följa våra styrdokument på bästa sätt och kunna stimulera alla pedagoger att hitta olika typer vägar in i ett lärande tillsammans med barnen. Digitaliseringen av skolan är en  mycket viktig likvärdighets- och demokratifråga.

Nu går vi vidare mot ett nytt år. Spännande.

Mot ett nytt lärår

Efter en svettig och varm vecka med fokus på anställningar för att få ihop personalstyrkan och  möbeljakt för att se till så att barnen har någonstans att sitta, kom då äntligen uppstartsveckan för alla lärare, fritidspedagoger och förskollärare. Lite samma känsla för mig som rektor som när jag arbetade som lärare. Det är när eleverna kommer det är på allvar. Det är då det startar, när människorna befolkar rummen.

Två kompetensdagar hade vi, jag och min nya rektorskollega, till förfogande med personalen. En för oss själva som arbetar på skolan och en med hela skolområdet.

Det är viktigt att det blir en bra uppstart tycker jag. Det är första gången man träffas efter sommarledigheten för många och för att komma i fas med det krävande "skoltänket" måste man få varva upp utan att stressen ska behöva lägga sig som en blöt filt över tillvaron. Men samtidigt måste innehållet på sådana här dagar vara något som känns meningsfullt och som ger mervärde för den verksamhet man befinner sig i.

Med metoden av typen sökkonferens, som i korthet går ut på att tillvarata alla deltagares kunskaper, erfarenheter och engagemang, arbetade vi med att ta fram en handlingsplan för  vår vision En skola i framkant. Många intressanta diskussioner om vad som är ett bra förhållningssätt, hur vi ska nå hög måluppfyllelse diskuterades i olika blandade grupper under dagen. Solen lyste ute på konferensgården vi höll till på hela arbetsdagen och jag tror på vikten av att träffas utanför sin vanliga arbetsmiljö någon gång emellanåt. Det frigör både tankar och idéer och ger tid för fler viktiga informella möten. Nu  återstår att samla ihop allas tankar för att bygga vidare på konkretiseringen av vår vision och se till att det inte bara blir den pappersprodukt som det ofta tyvärr kan bli.

Under tisdagen föreläste jag för all personal i vårt skolområde (Förskolor till år 9) under rubriken Internet och sociala medier - vad har det med förskolan/skolan att göra? Det är intressant och roligt att föreläsa och när man får igång samtal i publiken kring begreppet bildning, mobiltelefoner i klassrummet, sociala mediers roll i undervisningen känner jag att syftet med föreläsningen har gått fram.

Efter dessa två dagar känner jag stor tillförsikt att detta lärår kommer att bli mycket givande på alla sätt. Jag har fått vara med i en del av rekryteringen (till slut) och jag är på plats från början, vilket jag inte var förra året. Vi har ett mycket kreativt och glatt gäng på skolan med lärare/pedagoger som besitter många olika kompetenser, åldrar och intressen. Jag känner mig allt tryggare med mina sysslor och har även börjat känna till en del av kommunens alla administrativa system som sägs underlätta för oss rektorer. Där reserverar jag mig dock. Hur det än är så återkommer jag hela tiden till att det är i mötet med de som arbetar i verksamheten som är det viktiga för att skolutveckling ska kunna ske. Det är där tiden kommer att läggas i år. I klassrummet tillsammans med lärarna och eleverna, i förskoleklasserna och på fritidshemmen tillsammans med förskollärarna/fritidspedgogerna och barnen. Pedagogisk ledare är mitt statliga uppdrag att vara, inte administratör åt en allt större byråkrati som håller på att äta upp kärnverksamheten. Den administrativa infarkten ska inte ta mitt liv.

Nu ser jag fram emot skolstarten för alla elever. Invigningssång, klippa band och äta glass. Det blir fantastiskt med ett nytt lärår.

Vem platsar i skolans matchtröja?

Nu är det snart sommar och skolorna börjar sakta men säkert tömmas på lärare och fritidspedagoger som går på välförtjänt vila. Några barn som är kvar på fritids ligger tillsammans i kompisgungan och viskar hemlisar. Solen letar sig in i rektorsrummet och vi som är kvar försöker göra avslut på läsåret genom att skriva kvalitetsredovisning, göra schema inför hösten, beställa böcker och leta möbler i förråd eftersom vi fortfarande inte har något avtal som gör det möjligt att beställa skolmöbler. I det stora hela en ganska trevlig och reflekterande tillvaro, om man nu undantar möbelletningen.

Men det som förmörkar himlen och  som man med stigande  oro i magen gärna hade velat ha avklarat innan midsommar är att få veta vilken personal som kommer att börja arbeta på skolan till hösten. Den skola som ligger under mina vingar har många elever, vilket är mycket roligt, men det kräver också mycket kunnig och driven personal för att kunna göra ett bra jobb i en komplex verklighet. Det är min uppgift att se till att det fungerar. De flesta är tillsvidare anställda och "sitter säkert" men de som går på viss tids anställningar befinner sig just nu mitt i stormens öga av olika tjänster som ska snurras runt i den totala verksamheten.

Lärare/fritidspedagoger som arbetar på en skola skapar relationer med elever, föräldrar och arbetskamrater, oberoende om de har tillsvidare tjänst eller inte. Det är det komplexa med att arbeta med människor i en lärande organisation. Det skapas möten. Då är det synd att kompetens inte räknas, bara år.

Som pedagogisk ledare är mitt uppdrag att leda det pedagogiska arbetet framåt för att se till att eleverna når målen, vara personalchef, vara ekonomiskt ansvarig för att balansera en budget samt hålla möglet borta från lokalerna. Jag är av den uppfattningen att jag som ledare, ska ha få ha möjlighet att få ha större inflytande  över vem som ska arbeta på den skola jag förestår. Jag tycker det är viktigt med LAS och regler kring anställning, men vill i möjligaste mån kunna bilda det lag jag tror ska nå mest framgång eftersom det är jag som är ansvarig för verksamheten.

Jag ser personalen på en skola som ett lag i högsta serien, säg ett hockeylag, som varje år har krav på sig att nå guldplatsen. Skillnaden är bara den att jag som coach inte har någon större makt att bestämma vem som ska  spela i laget, jag kan bara hoppas att de platsar i matchtröjan när de kommer (för det mesta gör de det som tur är). Eftersom team buildning med de andra kommer igång så sent så är risken stor att de sträcker sig direkt då de inte hinner med någon uppvärmning. När de äntligen är på plats (kanske efter första period i bästa fall) är de ekonomiska ramarna som föreligger alldeles för snäva för att kunna köpa tidsenliga verktyg så att de kan utföra sitt uppdrag på bästa sätt. Bara halva laget får skridskor och klubbor - men kravet att de ska göra mål föreligger - förhoppningsvis på en is som är spolad. Undrar om Luleå Hockeys Jonas Rönnqvist skulle vilja byta?

Kulturskolans roll i skolan

Nästan alla kommuner i Sverige har någon form av kulturskola som bedrivs i samverkan med den  ordinarie skolverksamheten. Kulturskolan är frivillig och i vissa fall även är avgiftsbefriad. Då går kommunen in med skattemedel och täcker upp kostnaderna med en riktad elevpeng. Den kulturskola, vi ser nu startade som renodlad kommunal musikskola i liten skala på 40-talet till att bli vad det är i dag; en  allt mer integrerad verksamhet med olika typer av konstformer som musik, bild, drama och dans. Förutom att stärka estetiska läroprocesser i den obligatoriska skolan är även uppgiften att bidra till att stärka det lokala kulturlivet och dess utveckling. Allt detta är hedervärt  eftersom kultur är enligt mig det kitt som för samman människor och gör tillvaron mer begriplig och mångfacetterad. 

Kulturskolan med dess lärare arbetar på olika sätt, allt från att erbjuda elever individuell möjlighet till instrumentalundervisning (som kanske fortfarande är det vanligaste utbudet) till att erbjuda hela klasser att komma och se olika skolföreställningar. En stor del av deras verksamhet på senare tid är att de även erbjuder kompetensutveckling för lärare och möjlighet för klasser att ingå i längre projekt riktade mot de olika skolformerna, från förskolan upp till gymnasienivå. Så ser det inte ut i alla kommuner, men just den här bredden gör att fler får möjlighet att ta del av den viktiga kulturen än om man bara arbetar med individuell undervisning.

När det handlar om kultur i den obligatoriska grundskolan är det tydligt utskrivet vad skolans uppdrag är gällande skapande verksamhet: 

"Eleverna ska få uppleva olika uttryck för kunskaper. De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar. Drama, rytmik, dans, musice­rande och skapande i bild, text och form ska vara inslag i skolans verksamhet. En har­monisk utveckling och bildningsgång omfattar möjligheter att pröva, utforska, tillägna sig och gestalta olika kunskaper och erfarenheter. Förmåga till eget skapande hör till det som eleverna ska tillägna sig." (Lgr 11 s.7) 

Ett de kunskapsmål som skolan måste se till att eleverna når är bl a att de kan:  "använda och ta del av många olika uttrycksformer såsom språk, bild, musik, drama och dans samt har utvecklat kännedom om samhällets kulturutbud" (Lgr11. 10)

Lärare  i den obligatoriska skolan ansvarar för den dagliga undervisningen och det handlar mycket om att  vända och vrida på sig själv för att variera metoder, skapa olika rum för lärande, använda olika verktyg osv för att eleverna ska få de ultimata förutsättningar de behöver för att till "syvende og sist" nå de uppställda målen. De estetiska läroprocesserna är viktiga inslag i det dagliga arbetet i skolan och det skapas matematikdanser, 3D-former i geometri, bloggar och rörlig film m.m. Detta utan att Kulturskolan är inkopplade på något sätt. Det är något som bara ska göras.

Att skolan ska utvecklas mot de nationella mål som vi har i läroplanen är alltså inget som går att ifrågasätta. Men där har vi också den springande punkten i hur de olika förutsättningarna för arbetet med eleverna bedrivs. Den obligatoriska skolan ska se till att elever når bestämda och nationella mål, medan Kulturskolans uppgift är att "bara" skapa förutsättningar för nyfikenhet, lust och lärande, men har inget ansvar att nå några nationella mål. 

Det är där jag anser att det blir lite skevt i förutsättningarna att skapa en verksamhet. Att planera, genomföra och sedan bedöma elevernas kunskapsutveckling är lärarens arbete, ofta under knappa förhållanden och under tidspress. Kulturskolans lärare planerar och genomför olika kulturprojekt med skolans elever men överlämnar  ofta bedömningsarbetet i de flesta fall till den ordinarie läraren, som dessutom även ska kommunicera detta till vidare till elevernas föräldrar. Om det nu blir någon bedömning över huvud taget. Att inte kulturskolans lärare deltar i det viktiga bedömningsarbetet anser jag är en brist i en annars väl fungerande verksamhet. 

Varför kan inte Kulturskolans verksamhet vara styrd mot skolans mål på samma sätt i de fall då de är inne i skolan och arbetar? Vad hindrar? 

Jag vill ha en obligatorisk skola som är en levande Kulturskola varje dag. En skola som ser de estetiska läroprocesserna som en del av lärares och elevers vardag, inte som en happening några timmar under en termin och som det ofta nu är med olika kulturprojekt, en "guldkant i det vanliga och lite tråkiga men nödvändiga" skolarbetet. En skola där man samarbetar över ämnesområden vid behov för att skapa de bästa förutsättningarna för lärande. Barn och elever har rätt till olika sätt att uttrycka sig. Gärna med samarbete med Kulturskolan, men på lika villkor och med samma förutsättningar.

Det händer på rasten

På fredagen den 26 april kom fritidspedagogen Olof Jonsson mer känd som @Lekrum på Twitter till Luleå för att tala om rastens betydelse under skoldagen. Många intresserade fritidspedagoger från Luleås F-6 skolor deltog under denna inspirationsföreläsning på Örnässkolan. Den första delen bestod av presentation om tankar och förhållningssätt till varför tydlig rastverksamhet kan förstärka lärandet. I den andra delen  hade Olof en work shop i idrottshallen där han tagit med sig olika typer av lekmaterial som deltagarna fick testa på. Mycket uppskattat och roligt upplägg av hela förmiddagen.

Rasten är en viktig del av skoldagen och eleverna i de yngre åldrarna tillbringar ca 1/4 av skoldagen ute. Då är det viktigt att det sker någon vettig verksamhet. Sedan Olof Jonsson drog i gång sitt utvecklingsarbete på Tenhultsskolan i Jönköping för sex år sedan så har man sett effekter som färre rastkonflikter som måste redas upp på lektionstid och att "ensamma" elever lättare kan att söka sig till verksamhet än att "slå" sig in i kompisgäng. Det om något gör att fler skolor runt om i Sverige mer och mer börjar "rastifiera" sin verksamhet. Vi i Luleå fortsätter nu vårt arbete med att göra rasten till en viktigt del av skoldagen och efter den här dagen känner vi oss stärkta att börja dela med oss av våra egna erfarenheter till varandra.

Info från olika kanaler där du kan se/lyssna/läsa mer om detta:

Titta gärna på filmen  Det händer på rasten från UR där Olof själv beskriver sitt viktiga arbete.

På Facebook finns även en grupp som kallar sig Rastaktivisterna. Gå med där och dela med dig och läs om vad andra runt om i Sverige gör på rasterna

På hemsidan Lekrum finns också mer information om Olofs arbete med att få igång en mer kvalitativ rastverksamhet.

SETT ur min synvinkel

Under två intensiva dagar, den 17-18 april, har jag fått möjligheten att besöka SETT-mässan  i Stockholm som enligt arrangörernas programblad är "Skandinaviens mest intressanta mässa och konferens om det moderna lärandet"(det moderna lärandet är dock ett uttryck som jag tänker återkomma och problematisera i ett annat inlägg). Det är andra året mässan går av stapeln och den verkar redan ha blivit en inarbetad företeelse som fyller sin funktion. Förutom många besökare i mässhallen och på föreläsningarna var det även hårt tryck på de digitala mötesplatserna, och då framförallt Twitter där #sett2013 trendade som den mest använda hashtagen i Sverige under dessa dagar. Inte konstigt då många som var där tillhör de skolmänniskor som är aktiva i sociala medier även till vardags. Möjligheten att få träffas och fundera över hur en bra skola ska kunna utvecklas än mer och göra vägen mot kunskap och lärande mer spännande med digitala verktyg ligger många varmt om hjärtat. Mycket av det negativa som skrivs och tycks om skolan i olika traditionella medier är svårt att finna där bland montrar och samtal som pågår.

Första föreläsningen jag hann vara med på var med Ante Runnqvist som till vardags är chef för forskning och utveckling på Vittraskolorna. Han hävdade att vi i Sverige kan ligga i topp bland utbildningsnationerna i världen om vi bara förstår vad vi har som är bra och förvaltar det rätt. Det han menar är att vi i Sverige genom tiderna alltid varit framgångsrika på är att utbilda människor och utveckla förmågor som kreativitet och entreprenörsskap men att vi är relativt dåliga på att förvalta detta, se det som en tillgång och som ett konkurrensmedel i den globala samhällsutvecklingen. Intressant.

Detta var också en del av budskapet som moderatorn Hans Renman från Tänk om återkom till under Rundabordssamtalet som han ledde på onsdagseftermiddagen. Där deltog bl a bloggaren och föreläsaren  Anne-Marie Körling och språkdidaktikforskaren Caroline Liberg tillsammans med två andra forskare och en rektor, som jag tyvärr inte kommer ihåg namnen på. De diskuterade bl a rektors roll för skolutveckling och frågan om varför så få rektorer är synliga i skoldebatten. Rektorn som deltog menade att det nog finns en rädsla att sticka ut, ha åsikter. Det tycker jag är synd och kanske en av anledningarna till att skolan blir alltför politiserad i stället för att ha fokus på lärande. Jag anser att för att få en skola som vilar på vetenskaplig grund, som den ska göra enligt skollagen, borde det vara mer fokus på ett nära samarbete mellan forskning och den praxisnära verkligheten bland lärare och fritidspedagoger i skolorna. Läraren Magnus Blixt uttryckte det bra i en tweet (se nedan)

Att skapa mer forskning om vad som är framgångsrikt för lärandet för att kunna påvisa fakta kan öka skolans legitimitet gentemot politikers, ibland godtyckliga, styrande av skolan. Där kanske de nya karriärtjänsterna kan hjälpa till att visa vägen. Hoppas det.

Under två timmar pågick samtalet vid bordet bland deltagarna, men jag hade gärna sett att publiken hade bjudits in mer för att få mer dynamik på tillställningen. Att sitta tyst och lyssna koncentrerat i två timmar när man känner att det skulle vara kul att delta i det intressanta som sades är lite trist. Något att tänka på till nästa år? Varför inte ha EdcampSETT i samband med minglet som var senare på eftermiddagen?

Under hela mässan och under minglet på onsdagskvällen var det roligt att få träffa många från "det utvidgade kollegiet" på Twitter. Att träffa personer som man har haft mycket kontakt med digitalt kan vara både spännande och lite nervöst, men mest roligt. Under kvällen delades Scandinavian learning award ut av Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén. Första pris gick till Årstaskolan för deras Recorded learning och framgångsrika arbete med bl a  bloggar i undervisningen med sina elever.

På torsdagens morgon var det bråttom och vi fick springa i regnet mot pedagogikens fixstjärna Christian Lundahls föreläsning med namnet Bedömning för lärande i digital lärmiljö. När sådana människor som "är i ropet" ska föreläsa blir det fort fullt och många kom aldrig in i den stora föreläsningslokalen. Få utanför skolans värld vet vem han är men i rätt kontext kan även en pedagogikprofessor få uppleva rockstjärnestatus genom att bara säga: "den här bilden kommer inte att läggas ut på nätet". Plötsligt så blixtrar det till och alla håller upp telefoner och ipads för att att fota av hans ord på väggen. Kul men lite galet.

Sist men inte minst så avslutade jag torsdagen med två bra föreläsningar, den första var med Globala gymnasiet som visade på tre bra exempel hur man kan använda sig av digitala verktyg i undervisningen på ett nytt och innovativt sätt med hjälp av Skype och bloggar. De presenterade också olika verktyg för att i realtid kunna se vad eleverna eller publiken tycker, ex Todaysmeet som jag själv anser är mycket effektivt och kul sätt att synliggöra åsikter.

Fysikläraren Daniel Barker var sist ut på mitt schema och vi som missade honom p g a fullt hus tidigare under dagen (han är också som en rockstjärna) gav en extrainsatt föreläsning om det "flippade klassrummet". Mycket imponerande föreläsning, både retoriskt och innehållsmässigt. Han lockade fram nyfikenhet och lust att ta reda på mer om hur världen är införskaffad enligt fysikens lagar och hur man kan vända på undervisningssättet för att frigöra mer tid för samtal och diskussioner i klassrummet. Se gärna den här föreläsningen med honom för att förstå bättre vad han menar.


Tack för i år SETT. Jag återkommer gärna nästa år.