Om jag inte har helt fel tror jag att många som satt där i första hand skulle vilja förändra på skolledarens legitimitet att få vara den pedagogiska ledare som det så klart och tydligt är utskrivet i skollagen. En skolledare som med tydliga visioner om en bra skola där elever lär sig av lust och glädje och en personal som ser vinsterna av att arbeta tillsammans, lär av varandra för att vägleda eleverna att nå de uppställda målen.
Inget mer än det är viktigt. Varför ska det vara så svårt? När jag lyssnar på mina rektorskollegor som arbetat i många år, är den sammantagna känslan att situationen nu är ohållbar. Många funderar hur de ska orka till sommaren. Känns inte speciellt upplyftande efter ett halvår i yrket. Någonstans är det fel, någonstans har bördorna blivit ohanterliga.
Vad är det för arbetsplats där elever mår dåligt och är stressade, lärare knäar under hög arbetsbelastning (speciellt under nationella prov-perioden) och där fritidspedagogerna har för stora barngrupper för att kunna göra ett bra jobb? Rektorerna springer stressade omkring och fixar med posthantering, svarar på mail och administrerar olycksfallsrapporter istället för att vara ute i verksamheten eller kunna sitta och fundera över hur skolan ska utvecklas för att bli ännu bättre. Icke acceptabelt.
Vi måste slå in bromsen NU. Ge ALLA som arbetar i skolan TID. Tid för möten, tid för att få energi att skapa lärande miljöer. Tid för att sätta sig in i ny och viktig forskning om lärande. Tid för att utveckla nya arbetssätt och metoder. Tid för att SE varandra, tid för att LYSSNA på varandra.
Vad har vi kvar för typ av skola om de mest grundläggande behoven av att inte ens bli sedd eller lyssnad på försvinner i en allt snabbare i jakt på ...ja, vad då? Kunskap?
Mer tid vill jag ha. Det vill jag förändra. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar